Trygghet i LSS kräver klarsynt analys och helhetstänk – inte bara bevakning

Mot bakgrund av de vittnesmål och exempel som nyligen lyfts i Kommunalarbetaren om väktare vid LSS-boenden i Göteborg är det uppenbart att frågan om trygghet i omsorgen inte är enkel.

Stödassistenter och annan verksamhetsnära personal beskriver situationer där väktarnas närvaro i vissa fall inte upplevs som lugnande, utan snarare som eskalerande. Det är allvarliga berättelser – och de pekar mot en större, mer grundläggande fråga.

Vad är det egentligen kommunen upphandlar när man köper in bevakning med väktare i omsorgen?

Göteborgs stad uppges lägga omkring 5 miljoner kronor på bevakning vid LSS-boenden. Ambitionen är begriplig. När hot och våld förekommer måste stöd finnas. Men trygghet är inte ett entydigt begrepp. När väktare placeras i omsorgsnära miljöer uppstår en avgörande tolkningsfråga: Är uppdraget skydd, bevakning, stöd – eller kontroll?

Väktarens arbete kräver ett tydligt reglerat uppdrag och ibland särskild utbildning och metodik. När väktare följer brukare och personal i vardagliga situationer, även utanför boendet, väcks legitima frågor om vilken funktion som faktiskt avses, och var uppdragets gränser går.

När uppdraget inte är tydligt riskerar väktare att hamna i ett gränsland där förväntningarna är stora, men mandatet oklart. Det påverkar inte bara brukare och omsorgspersonal, utan också väktarnas egen arbetsmiljö. Att använda väktare som en generell lösning på komplexa sociala situationer, riskerar att skapa nya problem snarare än att lösa befintliga.

Fallet med Isabelle som tidigare granskats, väcker särskild oro. Enligt granskningen upplevde hon sig bevakad och förföljd av väktare i sin vardag, något som illustrerar hur snabbt trygghet kan övergå i upplevd kontroll. Oavsett hur det enskilda uppdraget var formulerat, visar situationen hur skör gränsen är mellan skydd och integritetsintrång, särskilt för personer som redan befinner sig i en utsatt position.

Utifrån erfarenhet finns det skäl att säga detta öppet: alla uppdrag lämpar sig inte för väktare och bevakningspersonal, åtminstone inte i den form som ibland tycks efterfrågas. När uppdragets syfte är otydligt, finns också en risk att leverantörer – utan avsikt – hamnar i rättsliga och etiska gråzoner. Det gynnar varken beställare, utförare eller dem som berörs av insatsen.

Mot denna bakgrund är det rimligt att ställa ytterligare en fråga: Vad hade samma resurser kunnat innebära om de i stället lagts på fler medarbetare i verksamheten, högre bemanning eller riktad kompetensutveckling inom bemötande, konflikthantering och arbetsmiljö?

Det är möjligt att svaret inte är antingen eller men frågan är relevant när betydande offentliga medel används för att skapa trygghet i verksamheter där relation, kontinuitet och kompetens ofta är avgörande. Trygghet uppstår sällan genom närvaro i sig. Den växer fram när rätt kompetens finns på rätt plats, när roller är tydliga och när insatserna är proportionerliga.

Frågan kommunen behöver ställa sig är inte bara om trygghet behövs, utan vilken sorts trygghet man behöver och faktiskt har upphandlat – samt för vem.

Det finns självklart en inbyggd spänning i denna diskussion. Att ifrågasätta hur kommuner använder väktare kan uppfattas som kontraproduktivt när frågeställningen kommer från någon med insyn i – och erfarenhet av – bevakningssammanhang.

Men just därför finns det också skäl att problematisera hur uppdragen utformas och används, annars riskerar debatten att bli förenklad.

Komplexa problem kräver noga planerade åtgärder. Hot och våld ökar behov av väktare men resurstillsättning och rätt utbildning hos personal och ledare är minst lika viktig. Förutom ett helhetstänk i hur man skapar trygghet för personal och brukare så ser vi ett stort behov, egentligen över alla branscher, av utbildning i hur man upphandlar bevakning. Vi bedömer att behovet av väktare växer men vi ser även ett glapp mellan de verkliga behoven och vad man faktiskt köper. Här krävs mer utbildning.