Träning och övning skapar motståndskraft - Varför är vi så dåliga på att träna?

En av de saker jag tar med mig från ett par dagar på Mötesplats Samhällssäkerhet är det att verklig förmåga kräver träning. Det spelar ingen roll hur många möten, pärmar eller planer man har om man inte tränar så likt den eventuellt hemska verkligheten som möjligt. Jag skulle vilja vidga synfältet lite och titta på hur vi generellt fungerar i olika branscher. Varför är vi så himla dåliga på att träna förmåga?

Försvarsmakten inser vikten av detta och är duktiga på träning. Inom Försvarsmakten vet man att man måste träna för att vara bäst när det gäller. Genom år av nedskärningar i budget har man ofta hört bedrövelse över att man fått dra ner på övningar. ”Träna hårdare än fienden”, är en stor del av kulturen.

De bästa säljbolagen tränar försäljning - ofta! De bästa idrottsmännen och kvinnorna tränar ofta och mycket för att vara i bästa möjliga form vid tävling men i många delar av samhället tränas det alldeles för lite.

Under antagning till polisutbildningen har du fysiska tester och sedermera träning som naturlig del av utbildningen. Men sen då? Rätta mig gärna om jag har fel men numera är ditt kompetensprov för ditt tjänstevapen giltigt i 18 månader(tidigare 12 månader?). Vad gäller den taktiska färdighets- och konflikthanteringsträningen skall den genomföras en gång per år.

Upplever vi att detta räcker? Svar NEJ!

En väktare genomgår kursmoment i Fysiska Tekniker och Metoder när du går din utbildning. Sedan kan det i princip gå nästan FYRA ÅR innan du tränar igen, i din Fortbildning för Väktare. För väktare som utbildas i Handhavande av Skjutvapen(HAS) behöver du göra kompetensskytte en gång per år. När det gäller handhavande av skjutvapen kanske det inte handlar om att skjuta perfekt men ännu hellre att kunna hantera ditt vapen säkert och vara trygg i att fatta beslut i pressade situationer. Inte heller inom dessa yrken finns det några krav på fysisk status, kondition eller styrka.

Anser vi då att en väktare har förutsättningar för att vara bäst när det gäller? NEJ, självklart inte.

Hur är det med sjukvårdsutbildning? I dessa yrken är det inte ovanligt att det handlar om liv eller död.

Något som också var väldigt tydligt under mötesplats för samhällssäkerhet är att i det förändringsarbete som vårt förmågehöjande beredskapsarbete nu innebär, kommer ledarskapet vara en oerhört viktig del. Det kommer ställas enormt höga krav på ledarskapet i berörda organisationer, det var flertalet direktörer överens om. Man kan fråga sig: kommer detta nu innebära ett rejält uppswing för branschen av ledarskapskonsulter? Kommer vi träna mycket mer ledarskap? Troligen inte! Jag hoppas jag har fel.

Vad är det som gör att vi inte lägger mer resurser på att träna?

Tar vi inte dessa organisationer, yrken eller roller på allvar? Har de för låg status?

Normalitetsbias - Det beskriver hur vi tenderar att tro att allt kommer fortsätta som vanligt – även när det finns tydliga varningssignaler.

Optimismbias - Vi tror att negativa händelser drabbar andra, inte oss.

Kognitiv dissonans - När verkligheten (det finns hot) krockar med vår självbild (vi har kontroll), så väljer vi att ignorera hotet istället för att agera.

Tillgänglighetsheuristik - Om vi inte nyligen sett eller upplevt något allvarligt, upplevs risken som låg.

Ansvarsdiffusion - Vi tänker att någon annan har koll på det här.

‍

‍

Varför? Vad tror du?

Kommentera gärna utifrån ett analytiskt perspektiv.

Låt oss öva och träna mera!

Vänligen

Jesper Olsson

Grundare och VD, Salus Modus

‍